Rästen av tiden gick som det skulle och nu var det min sista dag på sjukhuset. Fredde hade varigt hos mig hela tiden och ville aldrig lämna min sida. jag fick även övertala honom att han inte skulle med på toan. "men tänk om du faller ihop där då? hur ska jag kunna hjälpa dig?" hade hans andledning varit men tillslut fick jag ändå som jag ville och fick gå ensam på toa... om jag inte låste dörren. han såg efter mig som om jag var en skjör liten prydnad värd miljoner eller något. det var rart men började bli sjukt irreterande.
vi hade packat mina saker och stod nu vid entren och väntade på en taxi som skulle köra mig och Fredde från sjukhuset och hem. när den kom så hoppade vi snabbt in i bilen och Fredde gav chauffören min adress. när bilen väl hade startat och både han och jag kunde andas lungt igen så frågade jag honom igen om blåtiran som nu nästan hade försvunnigt helt.
- det vart lite bråk med pappa bara efter att jag hade varigt med dig på berget. sa han och såg snabbt ut genom fönstret.
- men Fredde du kan inte stanna hos honom det kommer bara sluta med att han dödar dig någon dag... sa jag och lutade mig försiktigt mot honom.
- ja jag vet... sa han och suckade. efter ett tag så var vi framme och vi hoppde snabbt ut ur taxin. jag gick in medans Fredde mummlade något till chauffören och kom sen efter. när jag kom ner till lägenheten så kunde man höra hög rock musik komma från andra sidan av dörren. så jag tog ett jupt andetag och gick in. när jag kom in i vardagsrummet så vart musiken öronbedövande och Jakob satt i soffan och drack från en stor wiskey flaska. när han fick syn på mig spärrade han upp ögonen och försökte ställa sig upp utan att ramla ihop.
- Alex...
 jag såg på honom , suckade och gick snabbt in på mitt rum. jag slängde min väska på sängen och slet fram en större ur garderoben. jag plockade över alllt från den lilla väskan och la det i den stora tillsammans med  min mobil, rena kläder, mina moppe pengar och en gose kannin som jag fick av mamma och Jakob på min 1 års dag. jag knölade snabbt ner allt och stängde väskan. sen gick jag ut ur mitt rum igen och gav väskan till Fredde som fortfarande stod kvar i hallen. nu hade Jakob lyckats komma upp på sina fötter och vinglade snabbt efter mig när jag gick till hans rum. jag öppnade hans byrolåda och började rota efter pengarna som han brukade gömma där.
-Alex... låt mig f...ffförlkara... sa han och ställde sig i dörr öppningen.
- nej jag vill inte höra ditt fylle snak eller bort förklaringar. sa jag och tröck mig förbi honom när jag hade hittat sedelbunten. jag fortsatte snabbt ut till hallen.
- nej det är inte så... fick han fram medans han följde vinglande efter mig och försökte låta nyckter.
- jo Jakob de är det alltid med dig... och det spelar ändå ingen roll för jag kommer inte kunna förlåta dig för att du svek mig... jag sover borta ett tag sa jag och vände mig mot honom.
- okej.. när kommer du hem igen? frågade han och man kunde höra en snyftning som han kämpade hårt för att dölja.
- jag vet inte... jag hör av mig då.. sa jag och så gick jag och Fredde ut och stängde dörren efter oss. trotts den stängda dörren och den höga musiken kunde jag höra Jakob gråta, men nu var det försent. jag kunde inte gå in igen så vi gick ut och hoppade in i taxin igen. den här gången sa Fredde sin egen adress till chauffören. då började tårarna långsamt att rinna. Fredde kramade om mig och torkade bort tårarna.
- kan jag bo hos dig ett tag? frågade jag och såg honom i ögonen.
- det är klart att du kan. sa han och kramade om mig igen. vi satt så ett tag tills vi kom fram till Freddes rad hus. vi hoppdae ur bilen och öppnade dörren till huset. huset var fyllt med cigarett rök och det var tyst. jag gick in i köket medans Fredde sprang upp på överväningen och letade efter sin pappa. jag hann precis gå runt hörnet när någon slog sin hand över min mun och tog ett hårt gräpp om båda mina händer med sin andra hand.
- jaså så du är här nu också så trevligt. viskade håkan i mitt öra med sin hesa röst och sprit luktande andedräckt. vi gick långsamt mot diskbänken och jag började gråta medans hjärtat bultade hårt.
- tror du att du bara kan komma hit utan att betala på något sätt? sa han och drog mig tätt emot honom. han släppte taget om mig lite för att vrida på mig så att jag stod mittemot honom, när det hördes en duns och Håkan föll till golvet. det var Fredde, han hade knockat Håkan med baksidan av ett basebollträ. jag sprang fram till Frädde som precis han släppa basebollsträt innan jag kramade om honom.
- ää.. är han.. död? frågade jag Fredde som inte kunde släppa blicken från sin pappa som låg avslagen på golvet. man kunde höra ett litet stön från Håkan så började han röra sig långsamt.
- nej och vi måste här ifrån nu! sa Fredde och fick brottom. han släppte taget om mig och plockade fram en hockeybag. han plockade ner kläder, pengar och sin mobil i väskan, sen sprang vi ut till taxin igen. vi la hans väska i bakluckan med min och hoppade sen in.
- vart ska vi nu? frågade jag försiktigt.
- jag vet inte... svarade han. så fick vi syn på Håkan som kom ut vinglandes från huset.
- åk mot station! skrek jag till chauffören och han trampade gasen i botten. det tog inte lång tid innan vi var framme vid stationen. vi tog våra saker ut taxin och var på väg upp för trappen när chauffören roppade bakom oss.
- ey ni måste berata också! ropade han med utlänsk brytning.
- ja juste hur mycket blir det kompis? frågade Fredde och lutade sig in genom fönsterrutan vid förarsidan.
- 725 kronor. sa han och sträkte ut handen för att ta emot pengarna.
- oj.. då får vi nog lov att gå in och ta ut lite mer pengar... sa Fredde och började dra med mig in på stationen.
- vi har inte råd med det! sa jag och såg på honom förskräkt.
- jag vet så vi tar nästa tåg här ifrån. sa han och tog min mobil så att han kunde fixa buss fusk. han fixade det på mindre än en minut och när taxi chauffören kom in för att leta efter oss så var vi redan på andra sidan spärren och påväg in på ett tåg. vi satte oss vid en 4 pers plats. vi satte oss mittemot varandra och la väskorna på platserna bredvid oss.
- vart ska vi ta vägen nu då? frågade jag och såg på honom.
- vart vi än vill. sa han med sitt oemotstondliga leende på läpparna.
- men det går väll inte?
- varför inte? vi har ju pengarna, viljan och inget som stoppar oss.
- men hur ska vi kunna klara det?
- jag lovar vi kommer att klara de.
- men hur vet du? frågade jag och såg ner i golvet.
- för du är det ända jag behöver för att kunna klara mig. sa han och log sådär igen. jag kunde inte låtabli att le tillbaka. jag flyttade hans väska och satte mig bredvid honom. vi låg och kramade varandra en lång tid på tåget och tillslut somnade han. 
- och allt jag behöver är du. viskade jag lågt till honom. han log snabbt i sönmen och jag la mig ner och somnade med.
det var då jag lämnade mitt förflutna. jag såg aldrig mer min bror Jakob men vad jag vet så har han åkt in för ratt fylla, vold mot polisman och stöld. jag och Fredde levde lyckligt nu... och vi visste inte vart framtiden skulle leda oss men jag vet att det inte går tillbaka dit igen. det här är det ända som finns kvar av då och så ska det fortsätta.
Det var sista delen av Down town ;D jag hoppas att ni gillat det <3 och om ni är desperata efter mer så kan ni hålla er lungna... jag har en ny på gång :D komentera! :D
// Milla ;P