down streat 6
- Gå! sa Fredde argt och pekade mot dörren.
- Nej jag måste prata med min dotter! Sa han och fortsatte gå mot mig. då brast något i mig... dotter? hur vågade han kalla mig för sin dotter?!
- Nej!!! ställde jag mig upp och skrek. sen tog jag min väska och sprang ut ur klass rummet. jag satte mig vid mitt skåp för att plocka fram mina skor och jag kunde fortfarande höra vad som hände där inne. Fredde skrek något om att han skulle sticka där ifrån och då varnade Malin högt att om han gick så skulle han så skolk men han brydde sig inte och kom ut springandes efter mig.
- kom jag tar dig hem. sa han och tog fram sina skor och sin mope hjälm ur sitt skåp och hjälpte mig upp från golvet. när vi fått på oss skorna så försvann ni snabbt där ifrån och ut till hans moppe. han låste upp, satte sig och startade den. sen gav han mig hjälmen och sa åt mig att hoppa på bakom. jag satte på mig hjälmen och hoppade klumpigt på. så åkte vi snabbt iväg. jag han precis se hur min så kallade "pappa" kom ut springandes från skolan. jag klamade hårt runt Freddes midja och ville bara ha mamma nu. men det var ju omöjligt, för det var bara jag och Jakob kvar, men jag hade ju alltid Fredde oavsätt vad... och det visste jag.
- Är någon hemma? för du ska inte vara ensam nu... sa han och lutade sig lite bakot.
- ja jakob är hemma svarade jag men jag vet inte om orden försvann i vinden så jag nickade också. att åka med mope går alltid mycket snabbare än med buss så vi kom hem ganska snabbt.
jag slet upp dörren och roppade på Jakob. han kom snabbt ut i hallen och så fort jag fick se honom så kunde jag inte hålla tårarana inne. jag kröp ihop, lutande mot väggen i hallen och bara grät. Fredde kom in efter mig och stängde dörren.
- hon hann inte komma hem innan han kom va? frågade Jakob och vände sig mot honom, Fredde suckade och skakade på huvudet till svar. dom hjälpte mig upp och ut i vardagsrummet.
- vad fan gör han här? frågade Fredde irreterat och satte sig på andra sidan soffan.
- Jag vet inte han kom till mig här om dagen när jag var med polarna. han snackade om att göra allt bättre och att be om förlåtelse, men jag ville inte lyssna och han hängde efter mig tills dess att jag skulle hem och lyckades skacka av honom. svarade han och såg på mig. jag kunde fortfarande inte sluta gråta men jag gorde värligen allt för att försöka.
- det var därför jag vara som jag var igår... förlåt. sa han sen och gav mig en kram. det var länge sen vi hade kramats, det hjälpte mig att sluta gråta och lugnade mig lite.
- Varför gör han så här? frågade jag och snyftade.
- Jag vet inte... svarade Jakob och ställde sig upp ur soffan.
- du kanske ska gå och vila? sa Fredde och såg oroligt på mig.
- ja han har rätt, du sov inte så mycke inatt häller. sa Jakob och drog försiktigt upp mig från soffan och följde med till mitt rum.
- Tack, och kan du fråga om Fredde kan stanna? men säg inget om mamma, jag har inte vågat berätta för honom än. sa jag och la mig i sängen.
- okej. sa han, strök mig över håret och gick ut. det var ganska tidigt men dom hade rätt jag var ju trött men jag var mer ledsen än trött. jag tänkte ett litet tag och såg sen "pappas" ansikte framför mig. varför gjorde han så här mot mig? mot oss? jag kände hur tårarna började rinna igen och jag grät mig själv till sömns.
Det var 6:an hoppas ni tycker det är bra :D och komentera! :D nästa del kommer väll snart ;P
//Milla :P
skriven
kommer väl "snart"? ähm NUU!!!!!