down streat 9
- Alexandra vet du varför du är här? frågade hon och log sådär igen så att det rös längst ryggen.
- för att jag skulle prata om Jakob? frågade jag och såg på polisen bakom henne. han stod rakt och stelt mot väggen och såg på mig och henne.
-... ja precis. svarade hon tvekande.
- så vad var det du skulle berätta? frågade jag och såg på henne igen.
-jo vi vet att du brukar jobba för din bror och hans gäng imellanåt. så vet du något om vad dom håller på med där? frågade hon och lutade sig framåt.
- ja, dom har ju en städfirma. sa jag och började fundera vad det här igentligen handlade om...
- nej vad det igentligen gör? sa hon och spännde ögonen i mig.
- vad pratar du om? frågade jag och lutade mig också framåt. då flippade polisen bakom henne, gick fram bredvid Linda och slog i bordet.
- bull shit att du inte vet! vi vet att du vet! och det här är det vi vet, att "städfirman" igentligen är en "knarkfirma", att det har hållt på i ungifär 3 år. vi har inget bevis för att hålla kvar din bror men du, ditt namn är skrivet överallt i det här! skrek han rakt i ansiktet på mig och jag började förstå att jag hade hamnat i ett förhör. Linda blängde surt på honom, bad att få prata med honom och drog iväg med honom till hörnet längst bort i rummet. dom pratade lågt men jag kunde ändå höra det mesta.
- vad håller du på med? vi skulle inte göra så! tjejen visste ju inte äns att hon var i ett förhör! fräste Linda til honom.
- men vi har henne ju! fräste han tillbaka.
- nej vi har henne inte! vi hade nästan ingenting på henne! sa hon och slängde en blick mot mig. så fräste hon åt honom att bara vara tyst och han såg ner i golvet till svar. så gick hon och satte sig vid mig igen.
- vad är det egentligen för bevis ni har på mig? frågade jag och försökte holla mig lungn.
- jo jag ska egentligen inte berätta det för dig men efter det lilla utbrottet vi hade så ska jag berätta. sa hon och blängde arg på manen bakom henne som hade skrikit på mig.
- okej. svarade jag, lutade mig bakot och andades ljupt.
- vi har inte mycket mer än några beställningar i ditt namn, dina finger avtryck och sen de faktumet att du jobbar där. berättade hon och lutade sig framåt lite.
- men jag har ingenting med det här att göra! dom kan ha tagit mitt namn och beställt, vad dom nu beställer och hur kan ni veta att det är mina finger avtryck?! svarade jag argt och lutade mig också fram mot bordet.
- du fanns med i registret. sa hon spydigt.
- nej de räcker nu jag kom inte hit för att bli förhörd! sa jag och ställde mig upp så häftigt att stolen nästan föll omkull.
- nej okej, sätt dig ner så kan vi prata om Jakob istället. sa hon snabbt och lugnande. jag ville ju veta så jag satte mig ner igen.
- vad hade hänt med honom? frågade jag och lungnade mig själv igen.
- han hamnade i ett stort slagsmål igår kväll och vi var tvungen att ingripa....
- okej, när kommer han få gå? avbröt jag henne.
- Jakob blir fri släpt idag men din pappa kommer få sitta kvar tills imorgon då.....
- jaja, jag bryr mig inte om honom. kan jag få träffa Jakob nu? avbröt jag henne igen. hon suckade men gick och öppnade dörren åt mig. jag gick ut och kollade efter Fredde men han var borta. så hörde jag bakifrån mig inne i "förhörs rumet".
- vad gör vi nu? frågade mannen.
- vi sätter span på henne. svarade Linda. självklart var det inte meningen att jag skulle höra det men dom hade inte stängt dörren utan bara skutit till den så självklart hörde jag. så kom Linda ut och fortsatte gå mot häcktet. jag följde efter henne och kom snabbt fram. det var två "burar" i första satt pappa och några andra. medans Jakob var ensam i den andra. han sov på en bänk och hade några blåmärken i andsiktet och några sår på armarna.
- varför är han helt ensam för? frågade jag och såg upp på linda som var längre än mig.
- han var den "våldsamma" i bråket och därför satte vi honom i en egen cell för att han inte skulle skada någon annan. sa hon och började fumla med nycklarna. då slände sig "pappa" mot galret.
- Alexandra! snälla hjälp mig här ifrån! ropade han högt och sträckte ut hans hand för att ta tag i min men jag drog snabbt undan den så att han inte nodde. hans händer hade torkat blod på dom och jag chansade på att det var Jakobs. Linda låste upp dörren till Jakob och jag vände blicken tillbaka mot honom.
- varför skulle jag? fräste jag till svar och gick in till Jakob. jag kunde höra hur "pappa" började snyfta falskt. jag satte mig ner på golvet bredvid Jakob och blåste honom i örat. mamma brukade alltid väcka oss så när vi var små och sov för länge. han öppnade sina ögon och såg rakt på mig. han ställde sig upp och började halta ut ur cellen.
- tack. sa han lågt när han gick förbi mig men utan att stanna. jag ställde mig upp och han fortsatte att gå. vi gick alla tyst till entren. jag kollade runt där men såg inte Fredde där häller. så kikade jag ut igenom fönstret och såg att hans moppe var borta... han hade dumpat oss här.... men jag klandrade honom inte han var säkert skit sur för att jag inte hade berättat för honom om mamma.
- jag ringer en taxi. sa jag och gick ut medans Jakob skulle fylla i några papper. efter typ tio minuter så kom taxin och Jakob. vi gick in och satte oss i taxin. det blev en tyst och lång väg hem. ingen av oss sa ett ort till varandra förns vi kom innan för dörren hemma.
- vad höll du på med? frågade jag halv surt när han la sig i soffan.
- men det var inget... sa han irreterat och slog på tvn.
- inget? ditt ansikte säger något annat! sa jag högt och stälde mig iför tvn.
- men låt det vara!
- NEJ! sa jag och tog fjärkontrollen av honom.
- men jag bråkade med vår så kallade pappa och han kommer inte störa oss igen!
- är det han som har gjort allt det här? frågade jag och tog tag i hans ena arm.
- Alex, jag varnar dig, låt det vara!
- okej vad händer?! ska jag bli inblandad i din och dina polares knarkfirma eller? för då har jag ny heter för dig brorsan att det är jag redan för dom har andvänt mitt namn i era jävla beställningar och nu har jag fucking span på mig! skrek jag och kastade fjärkontrollen på bordet.
- va?! Alex jag visste inte, det var inte jag... jag är inte äns inblandad i allt det där! jag ville sluta! men jag kan fixa det... sa han och var på väg att ställa sig upp igen.
- nej Jakob du har gjort tillräkligt. sa jag argt och stormade ut i hallen och ut ur lägenheten. jag ville skrika och gråta men klarade inte av att göra något av det. jag kunde höra Jakob roppa bakom mig innan jag stängde dörren till trapphuset men orkade inte svara utan fortsatte bara springa. jag visste inte vart men jag skulle bara bort.
Det var del 9. tack för att ni läser :* och ledsen för att det har tagit så lång tid för den att komma ut men min data är knas :s del 10 kommer så smart jag kan :)
//Milla :p
skriven
Skynda skynda skynda, vill ha nästa del nu =P