min mamma super sig full allt för ofta och kommer gråtande till mig, min brorsa har blivit en laglig pundare, min pojkvän är frånvarande och avskyr min syster, min syster låtsas som om hon är halv nasist, min farsa är ett rövhål som skiter i sina ricktiga döttrar, min yngsta storesyster försöker göra allt bra med pappa, min låtsas pappa strässar sönder så han kommer snart att gå in i väggen, mina morföreldrar o farföreldrar är alla borta, mina vänner har huggit mig i ryggen så jag är istortsätt ensam och sen förväntar sig människor att se mig possetiv och med ett leende på läpparna hela tiden.. jag fattar inte ricktigt hur man tänker där.. men det började med att min mamma hade ont i sina knän så hon började dricka mer och mer för att bedöva smärtan.. sen fick min pojkvän träffa min syster och hennes pojkvän som typ tror att dom är halv nasister och han är så starkt emot det så han avskyr dom oavsätt vad, sen börja jag och mina 2 närmaste vänner bråka. dom började ignorera mig och jag fick ingen förklaring till varför, så jag la ner att ens försöka. alla min andra vänner följde efter dom 2 och lämnade mig själv.. sen när dom väl snackade med mig tack vare min lärare som facktiskt brydde sig och som jag kunde prata med (som ska sluta jobba på vår skola nu..) då kom vi fram till att jag inte hade gjort dom ett piss.. dom hade bara inbillat sig.. och tog inte reda på sanningen.. dom sa förlåt för vad dom gjort.. och ville att jag skulle förlåta dom och börja prata med dom igen... jag kunde inte hålla mig jag började gråta floder och berättade allt för dom.. jag berättade om hur jag mådde om hur resten av mina vänner bara hade lämnat mig utan att äns tveka, jag berättade vilka jag inte ville umgås med och ur jag kände för vissa personer.. 3 dagar senare så sket dom i allt jag hade sagt.. jag satt ensam igen och dom var med alla dom där som jag sagt att jag inte tål längre, dom sket i hur jag mådde och allt... dom hade sagt att dom mådde dåligt av att se mig sitta ensam och att dom ville göra allt för att sätta sig bredvid mig men dom kunde inte far att jag var arg på dom. det var uppenbarligen en lögn.. jag avskyr lögner.. jag gick in i någon typ av depriton då jag bara gick o tyckte synd om mig själv, jag var känslig för minsta lilla kretik eller något liknande, jag dog när jag inte kunde vara med min pojkvän som var den som fanns för mig, det var honom jag grät mot... sen så åkte han iväg och jag var själv.. jag såg mig själv i spegeln och kunde inte förstå vad jag höll på med? jag föraktar dom som tycker synd om sig själv, så har jag blivit sån själv.. jag kom fram till att jag hade låvat mig själv att inte bli en sån som e desperat efter sin pojkvänn.. och jag märkte att jag inte varit så duckitg på att hålla det löftet.. så jag tog ett reält prat med mig själv och fick mig att se hur korkad jag är. jag ska bli mig igen och sluta deppa. jag skaffar andra vänner, jag behöver inte någon som får mig att må så dåligt som dom gör. jag klarar mig fint.