Jag känner hur kylan nyper i tårna och kryper upp längst benen och armarna, jag sitter utomhus, i en stol på altanen i bara t-shirt och trosor. Jag hoppas på att han ska komma ut och hålla om mig, eller åtminstånde prata med mig. Jag kan inte stoppa tårarna som rinner ner för kinderna, mitt hjärta slår hårt och jag vill inte sitta kvar men jag klarar inte av att flytta på mig. Jag vill skrika på hjälp men det är lönlöst att försöka, ingen kommer höra och ingen hjälte kommer komma. Jag kan känna hur tårarna på kinden börjar frysa till is, jag kan se frosten i gräset och fullmånens starka ljus. Mina fötter och armar har domnat bort, mitt hjärta slår långsamt och det ända jag kan höra är vinden som blåser igenom träden. Plötsligt så står en kvinna bredvid mig, hon tar mig i handen och jag blir varm som om jag satt framför en brasa. Hon drar upp mig ur stolen och viskar i mitt öra med len röst att jag ska följa med henne. Så drar hon med mig runt huset och ut i mörkret. Nästa dag öppnar mamma bakdörren för att släppa ut katten. Hon skriker i panik och börjar gråta. Hon springer fram till stolen på stapplande ben, där fann hon min kropp. jag var död. Jag har aldrig sätt så många tårar komma ut ur en människa på samma gång. Ambulansen kom och tog iväg min kropp sen var allt bara slut.